Om Jörg Haider och de honom kringsvärmande elementen

Franz Schandl

Känd blev Klaus Ottomeyer framför allt genom sin 1977 publicerade studie “Ökonomische Zwänge und menschliche Beziehungen” (‘ekonomiska tvång och mänskliga förhållanden’), som tidstypiskt nådde en hög pocketbokupplaga. Han föddes i Frankfurt am Main 1949 och är sedan 1983 professor i socialpsykologi i österrikiska Klagenfurt. Jörg Haiders uppsving har han således upplevt på nära håll. Främst under senare år har denne forskare försökt genomlysa socialpsykologiska aspekter av fenomenet Haider. Två band, “Die Haider-Show” och det tillsammans med Harald Goldmann och Hannes Krall författade häftet “Jörg Haider und seine Publikum”, är föremål för följande reflexioner.

Ottomeyer måste krediteras för att ta sig an ett forskningsämne som beskriver haiderföreteelsens mekanismer, och som försöker betrakta dem som bestämbar samhällelig konstellation. Det är inget självklart då den obligatoriska haiderkritiken ju till stor del består i att överbevisa honom på grund av diverse högerextremistiska citat. Detta är visserligen inte helt felaktigt, men ger föga resultat, och förklarar framför allt inte hans framgång. Av den numera oöverskådliga antihaiderlitteraturen hör Ottomeyers utgivningar hursomhelst till de intressantaste.

Det gäller att komma själva fascinationen på spåret. Ottomeyer försöker knyta Haiders uppsving till olika delfigurer som han representerar. I första hand nämner han här Robin Hood, som hämnaren för de obesuttna. För det andra den framgångsrike och erotiske idrottsmannen, och för det tredje ölsocialisten, som symboliskt övervinner klassamhället. “Haider fascinerar sin publik genom det ständiga framförandet av en mångbottnad önskan-uppfyllelse- och farobesvärjande teater, som spelas på skiftande scener med olika kostymer. Han bedriver en form av lika massverkande som förvillande storgruppterapi.” (II:10) Haider spelar på olika orostangenter hos jaget, överjaget och detet, skriver författaren med stöd av Freud. (I:85f.) Konkurrenssamhället är påtagligt, oron för det sociala förfallet ofta berättigad. Mot utlänningar riktar sig denna oro, ständigt personifieras en fiende. Haider tillfredsställer både orala komplex — de andra får för mycket, de berövar oss något — och anala; de andra är smutsiga, de lortar ner allting här. Den logiska följden blir utestängning och rensning.

Samtidigt går det naturligtvis inte att helt frånskilja publiken från detta. Det är visserligen högst troligt att en ansenlig del av haiderväljarna inte primärt röstar av rasistiska (alternativt socialdarwinistiska) motiv. Det visar sig nämligen utom tvivel att deras främlingsfobi, som ju ogenerat träder i dagen, överhuvudtaget inte ifrågasätter dessa spektra av sympatiserandet. I “bästa” fall spelar det dem ingen roll, vilket inte kan betyda annat än att även där främlingsfientligheten inte stöds, blir den accepterad på ett bredare plan. Rasismen tas godkännande med på köpet.

Riktigt presenteras Haiders anhängare som “fanclub” (I:74), om än allt för knappt skildrat vilka specifika egenskaper den har. “Varför låter sig människorna överhuvudtaget uppjagas?” (I:85), frågar Klaus Ottomeyer. Men är denna fråga egentligen riktigt ställd? Innebär den inte att folkmassan blir manipulerad och förförd, istället för att genom sin arbets- och vardagssituation bli förbearbetad, ja förutbestämd för en som Haider. Han jagar inte upp, han jagar fram.

Deras känslor är hans tillgång: “Den österrikiska publiken upplyfter Haider på grund av hans känsliga humör, som om det fanns ett ständigt behov att läka hans smygande depression.” (I:89) Utan tvekan är det så, men varför behöver bisatsen ett konjunktiv? Haider är surrogatet, den reella saknaden överförd till orealistiska projektioner, både angående orosmoment och önskningar. De skönjs i honom, och andäktigt lyssnar de till hans haranger, än i öltältet, än i vardagsrummet. Haider är nationens showman. “Bland de krafter som idag formar och missformar oss finns det ingen längre som kan tävla med underhållningens inflytelsekraft”, skrev Günther Anders. (Die Antiquirtheit des Menschen, Band II, s. 137.) Och Haider är landets bäste underhållare, det är bara att betrakta hans tittarsiffror. Ingen av de självutnämnda “positiva populisterna” (exkanslern Klima) kan hänga med.

Sina fans står Haider mycket nära. “Det handlar väl snarare om ett intuitivt anande och gissande vad publiken vill höra, förenat med förmågan att uttrycka det ‘utan hämningar’, övertygande och levande.” (II:39) Detta är till och med i underkant. Han behöver inte ana dem, han känner dem. Han behöver inte gissa, han vet. Han behöver inte ens säga vad som vill höras. Man förstår honom även om han inte uttrycker sig klart och tydligt. En handgest, ett ironiskt leende, en avklippt mening är fullt tillräckligt.

Jörg Haider är den rätta adaptern för den rådande tidsandan. Den förre håller jämna steg med den senare. Hans säregenhet består i hur friktionsfritt han svarar mot allmänheten. Ingen fördom som inte kan finna ett språkrör och förstärkare i honom, ingen kortslutning som genom honom inte kan bli till propaganda. “Han är i samklang med den obesvärade hedonismen i vår konsumtions- och underhållningskultur (…) på ett näst intill avundsvärt sätt”. (I:89) Och sett från andra hållet fungerar kulturindustrin som en budbärare av den frihetliga politiken, den arbetar för Haider, vare sig den i enskilda fall vill det eller ej. Haider behöver inte ens tjäna den, den tjänar honom oavsett. Parallella händelser skapar upprepat synergetiska effekter.

Redan 1992 skrev Ottomeyer och hans medförfattare, “att Haider bara förkroppsligar spjutspetsen av en marknadsekonomisk logik, som redan är djupt rotad i oss alla.” (II:7) De talade riktigt om en “ny socialdarwinism”. (II:194) Något utförligare skulle man redan då ha beskrivit den. I det aktuella bandet finns inte längre några explicita reflexioner i denna riktning.

Människoförakt är grundhållningen i den haiderska politiken. Den går i drev och utlovar byte. Ett viktigt inslag är också “duellen män emellan”, (I:44) som Ottomeyer riktigt hävdar. I saloonen ryker coltarna. Vem drar snabbast? Vem träffar säkrast? Vem avrättar den andre? Skotten måste avfyras. Och då kommer Rambo fram. Krigsmetaforerna åtföljer Haiders framträdanden, och medierna multiplicerar denna våldsjargong. Han iscensätter “personrelaterade våldsfantasier (dödandefantasier) med människor från den politiska scenen.” (II:54) “Vi ska deportera varje pamp” (II:83) säger han. Man bör smälta detta ordentligt på tungan, den totala allmaktsföreställningen hos den avvisande gemenskapen gentemot den brottsstämplade gruppen. Läsa långsamt, ord för ord. Ingen pardon, lyder budskapet.

Hans hat mot vänstern, i synnerhet “sextioåttorna”, är notorisk. Sannolikt därför att de, åtminstone i ansatser, gav nödvändig kritik åt sina föräldrar, det vill säga kritik åt krigs- och återuppbyggnadsgenerationen, samtidigt som Haiders “uppdrag består i just föräldrarnas återupprättelse”. (I:71) Enbart detta tema hos vänstern är för honom högförräderi mot familj, nation och stat. Hans hänvisning är biologisk, eftersom “ett folk som inte ärar sina förfäder, hursomhelst är dömt till undergång”, (I:71) som han uttryckte sig i oktober 1995 vid en (av tv-bolaget ARD delvis utsänd) sluten tillställning för forna medlemmar av Waffen SS i Krumpendorf i Österrike.

Motståndarna blir hånade och verbalt avfärdade: “En uppgrävd Lenin är chickare än Gusenbauer. Skulle den en dag hamna på frimärke, går posten verkligen i konkurs.” (I:8) Haider står för brutalisering av den offentliga debatten. Politik sjunker ner i de djupaste tarmtrakterna. Där vältrar den sig. När Haider inte kan göra ner någon, verkar han stött eller förnärmad. Då är han inte i sitt rätta element. Och detta element är lidandet, som han genom systematisk kränkning belastar de brottsstämplade grupperna och deras exponenter med. Hans lidelse består i att låta andra lida. Från detta hämtar hans fans inspiration. Publiken börjar att skräna och stampa, och demonstrerar hur samstämmig den är. Haiders iscensättning vädjar till samhällets patologi. Den kanske inte är så annorlunda i andra länder, men så framskriden som den tack vare Haider är i Österrike är den inte någon annanstans.

Mobben vill ha sitt byte. Haider biter sig dock inte fast vid någon bestämd grupp, utan skjuter på alla som kommer i vägen för hans bössa. Vi måste därför tala om en flexibilisering av fiendebilderna. Om muslimerna för några år sedan (med stöd av Huntingtons modell) var den utvalda gruppen för aversion — i FPÖ:s partiprogram från 1998 finner man dessa kulturiserande åsikter — så är de efter den aktuella saköverenskommelsen mellan Haider och Khadaffi (till sist levererade den senare betydligt billigare bensin till delstaten Kärnten och sin nye vän!), och efter några besök i Irak, inte längre i topp av hitlistan över förföljda. Denna “topposition” genomlider för närvarande svarta afrikaner, “bushnegrerna” (I:82), som Haider kallade dem under ett möte i Klagenfurt hösten 1998. Hierarkin av offer följer en taktisk kalkyl. Om det för en grupp är lovlig eller olovlig jakttid beror på de konkreta omständigheterna. De förföljda tycks därmed oviktigare än förföljandet i sig. Det kan till och med förekomma att tidigare trakasserade blir kallsint omfunktionerade till samtalspartner, ja vänner. Den för närvarande hett omstridda minoriteten av slovener i Kärnten kan den melodin.

Haider är popstjärnan som till synes utan möda övertrumfar de andra. Han är den som är som är snabbare, bättre, segare, modigare, den som hörs mest, den som upphetsar, som är vackrare, starkare. Han är den som solar sig i de tävlingsfixerade komparativen. När den amerikanska regeringen kritiserade Haider frätte han inte oslugt: “Till och med Clinton är rädd för mig. Han borde snarare bli rädd när vi ställer upp i New York maraton tillsammans, för jag är snabbare än han.” (I:21) Följdriktigt har jägaren i Kärntens landshövdingskansli också hängt upp haideromslagen från Newsweek och Time likt troféer på sitt kontor. Vilken annan österrikare har lyckats med något sådant? Jag är den kändaste, jag är den berömdaste, jag, jag, jag… — förvånansvärt är bara att Ottomeyer inte har tagit med Haiders senaste bok “Befreite Zukunft jenseits von links und rechts” (1998) (‘Befriad framtid bortom vänster och höger’) i sin analys. I den når den narcissistiska egomanin “Jag ska…”, “Jag har…” en klar höjdpunkt.

Höjdpunkter skänker han också sina fans. För dem är deras “Jörgl” en sexuell fetish. Den himmelsnära idealtypen för den erotiske idrottsmannen måste relateras till marknadsekonomins allsmäktiga kredo, konkurrensen. Haider står dock i första hand för förlusten av lusten och för dess ersättande genom “skräcklust”: no risk, no fun! Därför är det inne med äventyrssporter. Ett liv som inte erbjuder något behöver events, för att simulera bort tillvarons tröstlöshet. Det handlar om “action”, om permanent uppmärksamhet. Hur den skapas, om Haiders förslag är möjliga att förverkliga eller ens stämmer överens, om åsikter från igår motsäger dem idag eller i morgon, spelar i sammanhanget ingen större roll. Och inte stör dessa omväxlingar publiken, de försätter den snarare i de eviga rörelsernas trans.

Klaus Ottomeyer å sin sida anklagar ofta Haider för att inte hålla sina löften. Denna anklagelse betyder att han som forskare utgår ifrån att löften är något som hålls i politiken, och inte har blivit flexibla varor på den politiska marknaden. Den som inom politiken idag beklagar brutna löften har inte förstått mycket av deras funktion. Löften finns i första hand till för att bli uttalade, punkt slut och inget annat. Istället för att kritiskt se ärlighet som populistisk nidbild av offentlig debatt, blir den här riktigt upphöjd. “‘Flat tax’ var bara en vacker tanke”, (I:52) skriver Ottomeyer. Avkräver inte den kritiken, bortsett från att tanken är ond, också omsättandet av Haiders intention? Ger den inte honom därigenom på sätt och vis rätt?

Även kritiken av förstockningen och mandatvalen (I:10f.) är relativt obligatorisk. Det borde dock vara påfallande att aversionen mot detta först tog riktig fart efter att det kommit till kris, vilket innebär att det nuvarande klientelet inte längre på samma sätt kunde förse sig och bli betjänade, som de blev till exempel för tjugo år sedan. Många är emot den i Österrike långt utvecklade politiska protektionismen, av den banala anledningen att den och dess brist på mandatplatser och öppenhet inte längre respekteras.

Korruptionen är ju inget annat än apparatens selektiva och oövervägda mänsklighet. Den är en immanent funktion, bara skenbart en överträdelse av något. Det verkliga missförhållandet är en form av obligatoriskt tillstånd. Genom att Ottomeyer likt Haider ställer dessa normativ mot varandra, blir han oundvikligen tvungen att skänka respekt åt stormästaren i demagogi: “Man måste erkänna att Haider-FPÖ har avtäckt en rad reala missförhållanden och bidragit till korruptionsavveckling inom de statliga och halvstatliga organisationerna.” (1:12-13)

Måste man det? Förväxlas inte här en vilja av egen drift med samhälleligt måste, vill funktionärerna och byråkraterna fortsätta vara det dom är? Är det godtycke eller trots allt pliktskyldighet som råder? Gäller inte det omvända påståendet, att varje missnöje med samhällsförhållanden därmed blir ompolariserat till ett (också av Ottomeyer beklagat) hat mot bestämda syndabockar. Som politisk metod är antikorruption kontrarevolutionär. Genom brottsstämplingen av samhällshändelser blir samhällsformen, den demokratiska kapitalismen, helt enkelt immuniserad.

Ideellt stöttar skandaliseringen just dessa förhållanden, som reellt och ideligen skapar missförhållanden. Att vara emot blir hursomhelst inte till kritik, utan faller i ressentiment, i den understryckta ilskan, vilken i sin tur göder populismerna. Vad de frihetliga hundraprocentigt garanterar är en korruptionsomvandling, inte en korruptionsavveckling. Studerar man diverse övertramp hos FPÖ:s politiska kärna visar det sig tydligt att den ideologiska huvudsysslan hos de tunga grabbarna består i att håna småskurkar.

Innan faran blåses över, vilket Ottomeyer slutligen företar sig, skickas en varning: “Det hopar sig tecken på att haiderklubben långsamt börja vittra och att enstaka av de hittills haidertrogna sakta börjar se saker klarare. Strålkastarljuset som riktas från alla håll på vår alprepublik, leder till att man gnuggar ögonen.” (I:114) Socialpsykologen Ottomeyer pläderar således för att ge de som blivit besvikna på Haider tid att inse sina misstag. I sällsynta fall fungerar det också, men en majoritet kastar sig med säkerhet snart, efter en tids distans, åter om halsen på honom. Det korta sveket glöms snabbt när nästa drev dras igång. Ty grundkonstitutionen hos dessa individer har ju inte förändrats. Att stå utan ledare klarar de inte av, det skulle tvinga dem att kritiskt se sin egen beskaffenhet. De som måste få hjälp är verkligen svåra att hjälpa. Däri ligger även vänsterpolitikens dilemma. Därför är det ett bedrägligt önsketänkande att redan placera Haider på den avsågade grenen. Det är att inte skilja på aktuella opinionsundersökningar eller -yttringar och substansen i populariteten. Den är inte bara obruten, den har fortfarande inte nått sitt tak.

P.S.: Egentligen borde man ju skratta åt Haider, men lustiggörandet förgås liksom skrattet. Betraktar man hans utstrålningskraft märker man samtidigt hur seriöst det är för hans partianhängare. Om det här pågår en österrikisk burlesk, eller förspelet till en europeisk tragedi, avgörs under de kommande årens kontroverser.

I: Klaus Ottomeyer, Die Haider-Show. Zur Psychopolitik der FPÖ, Drava Verlag, Klagenfurt/Celovec 2000, 128 sidor.

II: Harald Goldmann/Hannes Krall/Klaus Ottomeyer, Jörg Haider und sein Publikum. Eine sozialpsychologische Untersuchung, Drava Verlag, Klagenfurt/Celovec 1992, 202 sidor.

Franz Schandl, född 1960 i Heidenreichstein, Österrike. Studier i historia och statsvetenskap i Wien. För närvarande frilanspublicist. Diverse vetenskapliga och journalistiska publiceringar i Tyskland, Österrike och Schweiz (Süddeutsche Zeitung, Frankfurter Rundschau, Freitag, Neues Deutschland, Junge Welt, Die Presse, Volksstimme, Basler Zeitung, WOZ; Krisis, Widerspruch etc.). Bokpublicering: Franz Schandl/Gerhard Schattauer, Die Grünen in Österreich. Entwicklung und Konsolidierung einer politischen Kraft, Promedia Verlag, Wien 1996. Redaktör för tidskriften Streifzüge.

av Franz Schandl

Ansvariga för översättningen:

Christer Leivo, Stockholm, e-post: christer.leivo@telia.com

Dirk Röpcke, Vimmerby, e-post: roep@gmx.net

Update: Berlin, 03.05.2001